Millennium-generationen

Vad är millennium-generationen?

Enkelt sagt, det är den generation som är födda ungefär 1984 och efter. En generation som är tuff och svår att hantera. En generation som är anklagad för att vara berättigade, narcissistiska, egennyttiga, ofokuserade och lata.
– Berättigade är dock den stora delen.

När man frågar millennium-generationen: ”Vad vill du?”
Får man ofta svaren: ”Vi vill arbeta på en plats med syfte.”, ”Vi vill få ett genomslag.” Vad det nu betyder.

Man artikulerar någon slags ändamål, och ändå, av någon anledning, är de fortfarande inte nöjda. – Och det beror på att det saknas en bit.

Vad jag har lärt mig är att man kan dela upp det i fyra delar, fyra egenskaper.

En är föräldraskap, den andra är tekniken, den tredje är otålighet och den fjärde är miljön.

Den generation som vi kallar ” Millennium-generationen ”, växte upp under förutsättning av misslyckade föräldraskapsstrategier, alltså den första biten av de fyra.

De fick till exempel höra att de var speciella. – Hela tiden.
De fick veta att de kan få vad de vill i livet. – Bara för att de vill ha det.

Några av dem kom in i ärofyllda klasser och skolor, inte för att de förtjänade det, utan för att deras föräldrar klagade. En del av dem fick höga betyg, inte för att de förtjänade det utan för att lärarna inte vill ta itu med föräldrarna.

Vissa barn fick deltagandemedaljer. – De fick en medalj för att komma sist.

Vilket vi vet är ett ganska tydligt besked, att det nedvärderar medaljen och belöningen för dem som faktiskt arbetar hårt. Och som faktiskt gör att personen som kommer sist skäms eftersom de vet att de inte förtjänar det vilket faktiskt gör att de känner sig sämre. (begreppet ”lika värde” förlorar sin betydelse)

När man sen tar denna grupp av människor när de går ut skolan och de får ett jobb, och de sen pushas in den verkliga världen, och på ett ögonblick upptäcker de ut att de inte är så speciella trots allt.

Deras mammor kan inte få dem befordrade, de får ingenting för att komma in sist, och de kan inte få allt bara för att de vill ha det. – På ett ögonblick, är hela deras självbild krossad. Så har vi skapat en hel generation som växer upp med lägre självkänsla än tidigare generationer.

Det andra problemet är att vi växer upp i en Facebook / Instagram värld. (Den tekniska andra delen av de fyra.)

Med andra ord, vi är bra på att sätta filter på saker. Vi är bra på att visa människor att livet är fantastiskt trots att man är deprimerad, så alla låter tuffa, och låter som de har allt uträknat. Men verkligheten är att det finns väldigt lite tuffhet och de flesta människor har inte alls allt uträknat.

Så när den mer seniora generationen säger: ”Vad ska vi göra?” Låter det som: ”Detta är vad du måste göra!” – Och de har ingen aning om vad vi menar.

Så en hel generation växer upp med lägre självkänsla än tidigare generationer. Men det är inte deras fel alls. De har tilldelats en dålig hand. Så när vi nu lägger in teknologi i det hela. Vad händer då?

Vi vet att engagemang med sociala medier och våra mobiltelefoner släpper på kemikalier som dopamin i hjärnan. (Kroppens egna belöningsdrog).

Det är dopaminet som gör att när du får en text eller dina ”likes” på Facebook så känns det bra. Du vet, vi har alla haft de stunder där vi känner oss lite nere eller känner oss lite ensamma, så vi skickar ut tio texter till tio vänner: ”Hej, Hej, Hej…!” – Och det känns bra när vi får svar.

Det är därför vi räknar ”likes”, det är därför vi går tillbaka tio gånger för att se om min Instagram växer långsammare, om vänner svarar eller klickar på ”like” på våra poster och kommentarer … Gjorde jag något fel? Tycker de inte om mig längre? Och det trauma för yngre barn att bli ”unfriended” (blockerad, eller borttagen från en vänlista.)

Vi vet att när du får dina ”likes”, får du en dos av dopamin som känns bra.
– Det är därför vi gillar det. Det är därför vi går tillbaka till det.

Dopamin är exakt samma kemikalie som får oss att må bra när vi röker, när vi dricker och när vi spelar. – Med andra ord, det är starkt beroendeframkallande.

Vi har åldersgränser för rökning, spel och alkohol men inga åldersgränser på sociala medier och mobiltelefoner. Vilket motsvarar att öppna upp spritskåpet och säger till våra tonåringar:

”Hej, om denna tonåring sak blir för mycket och du känner dig nere…
– Varsågod, ta för dig!”

Det är i princip vad som händer.
Vi har en hel generation som har tillgång till en beroendeframkallande bedövande drog som heter dopamin, genom sociala medier och mobiltelefoner när de går igenom den höga stressen i tonåren.

Varför är då detta så viktigt?
Nästan varje alkoholist upptäckte alkohol när de var tonåringar. När vi är mycket unga, är det enda godkännande vi behöver ett godkännande av våra föräldrar och när vi går igenom puberteten vi gör den här övergången där vi vet behöver godkännande av våra kamrater. – Mycket frustrerande för föräldrar.

Det ger oss möjlighet att integrera utanför vår omedelbara familjebild i den bredare stammen. Det är en mycket stressande och orolig period av våra liv där vi förmodas ska lära oss att lita på våra vänner.

Vissa människor, upptäcker helt av en slump alkohol och de bedövande effekterna av dopamin för att hjälpa dem att klara av de påfrestningar och oro i tonåren. Tyvärr fastnar det hårt i deras hjärnor och för resten av livet, när de drabbas av betydande stress, kommer de inte att vända sig till en person, de kommer att vända sig till flaskan. Det samma ser vi som resultat av ungas stress idag, men där de säker sig till sociala medier för sin dopaminkick.

Vad som händer är:
Eftersom vi tillåter fri tillgång till dessa dopaminproducerande apparater och media, är det i grunden så att de blir hårdkodade i tidig ålder och resultatet vi ser är att när de blir äldre, är det alltför många barn som inte vet hur man bildar djupa meningsfulla relationer.

De kommer att erkänna att många av deras vänskap är ytliga.
De kommer att erkänna att de inte räknar med sina vänner.
De förlitar sig inte på sina vänner.
De har kul med sina vänner men de vet också att deras vänner kommer att försaka dem om något bättre dyker upp.

Djupa meningsfulla relationer är inte där eftersom de aldrig tränat kompetensen för det. Och ännu värre, de har inga klara mekanismer för att hantera stress. Så när betydande belastning börjar dyka upp i deras liv, kommer de inte att vända sig till en person. De vänder sig till sina apparater och sociala medier. De vänder sig till dessa saker som erbjuder tillfällig lindring och en dopaminkick.

Vi vet redan (vetenskapen är tydlig) att människor som tillbringar mer tid på Facebook lider i högre grad av depression än personer som tillbringar mindre tid på Facebook.

Det handlar om att balansera.
Alkohol är inte dåligt. För mycket alkohol är dåligt.
Spelande är kul. För mycket spelande är farligt.

Det är inget fel med sociala medier och mobiltelefoner. För mycket av det blir dåligt. – Det är obalansen.

Om du sitter på middag med dina vänner och du sitter och textar med någon som inte är där, så är det ett problem. – Det är ett beroende.

Om du sitter i ett möte med människor du ska lyssna på och tala med och du lägger din telefon på bordet, skickar ett undermedvetet meddelande till rummet att de inte är så viktiga just nu. – Det är vad som händer.

Och det faktum att du inte kan lägga bort det är att du är beroende.

Om du vaknar och du kontrollera din telefon innan du säger ”God morgon” till din flickvän, pojkvän eller maka/make, så har du ett beroende.

Och precis som alla missbruk, med tiden kommer det att förstöra relationer, det kommer att kosta tid och det kommer att kosta pengar och det kommer att göra ditt liv värre.

Så vi har alltså en generation som växer upp med lägre självkänsla som inte har klara mekanismer för att hantera stress.

Nu kan du lägga in känslan av otålighet. (Den tredje faktorn av de fyra)

De har vuxit upp i en värld av omedelbar tillfredsställelse.
Vill de köpa något? De går in på någon app. eller webbsida, beställer och det anländer nästa dag eller två.

Vill de titta på en film? – Logga in och titta på en film.

De behöver inte kontrollera filmtider som på bio. – Omedelbar tillfredsställelse.

Vill de gå på en date? De behöver inte ens lära sig att vara sociala och interagerande för att få en date. De behöver inte ens att lära sig och öva denna färdighet. De behöver inte lära sig mekanismerna för socialt interagerande. Det finns appar för dating.

Allt de vill kan de ha omedelbart. – Omedelbar tillfredsställelse.

Utom trivsel i arbete och styrka i relationer, det finns ingen app. för det.
Det är långsamma, slingrande, obekväma, stökiga processer som kräver tid, tålamod och känslomässig investering på lång sikt.

Och så möter man dessa underbara, fantastiska, idealistisk, hårt arbetande smarta barn som precis tagit examen. De är i sin ingångsnivå på jobb och när man sitter ner med dem och frågar: ”Hur går det?”
Så får man svar som: ”Jag tror att jag ska sluta!”
Frågar man då: ”Varför?”
Får man svar som: ”Jag tycker inte att jag gör någon inverkan”

De har varit på jobbet i 8 månader
Det är som om de står vid foten av ett berg och de har denna abstrakta konceptbild av som kallas effekt som de vill ha i världen. Vilket är toppen av berget. Vad de ser inte berget.

Det spelar inge roll om man går upp på berget snabbt eller långsamt. Det finns fortfarande ett berg. – Så, vad denna unga generation behöver lära sig är tålamod.

Att vissa saker som verkligen betyder något, som kärlek eller uppfyllelse, glädje, kärlek till livet, självförtroende, en färdighet, någon av dessa saker, alla dessa saker tar tid.

Ibland kan man påskynda bitar av det men den övergripande resan är mödosam och lång och svår. Och om man inte ber om hjälp och lär sig att detta är färdigheter som tar tid så faller man av berget.

Eller så kommer det värsta scenariot, och vi har redan sett det. Det värsta scenariot är att vi ser en ökning av självmord. Vi ser redan en ökning av detta i denna generation. Vi ser en ökning av oavsiktliga dödsfall på grund av överdoser. Vi ser fler och fler barn hoppar av skolan eller tar perioder av frånvaro på grund av depression.

Detta är verkligen dåligt.
Det bästa scenariot, är att vi har en hel population som växer upp och går igenom livet utan att aldrig riktigt hitta glädje. De kommer aldrig att hitta djup, riktig uppfyllelse i livet. De kommer bara gå genom livet och de kommer bara att vara ”ok”.

-Hur är jobbet?
-Det är ok. Samma som igår.
-Hur är din relation?
-Det är ok. Samma som igår.

Som om det är det bästa scenariot av livet?

Vilket leder mig till den fjärde och sista punkten. Vilket är miljö.

Vi tar denna fantastiska grupp av unga, fantastiska barn som just tilldelats en dålig hand utan egen förskyllan.

Och vi sätta dem i företagsmiljöer som bryr sig mer om siffrorna än de gör om barnen. De bryr sig mer om den kortsiktiga vinsten än det långsiktiga livet i denna unga människa. Vi bryr oss mer om antalet år än livstid.

Vi sätter dem i företagsmiljöer som inte hjälper dem att bygga förtroende.
Som inte hjälper dem att lära sig färdigheter för samarbete.
Som inte hjälper dem att övervinna de utmaningar som en digital värld skapar och hitta mer balans.
Som inte hjälper dem att övervinna behovet av att ha omedelbar tillfredsställelse och lära dem glädjen och effekter samt uppfyllandet får från att arbeta hårt över på något under en lång tid som inte kan göras på en månad eller till och med i ett år.

Så vi kastar in dem i dessa företagsmiljöer och det värsta är att de tror det är dem det är fel på. De beskyller sig själva. De tror att det är dem som inte kan hantera läget. Så det gör det hela värre.

Så är det inte. Det inte är dem det är fel på. Det är företagen. Det är företagsmiljöerna. Det är den totala avsaknaden av gott ledarskap i vår värld idag som får dem att känna sig som de gör. De tilldelas en dålig hand.

Och jag hatar att säga det, men det är företagens ansvar. Det suger men vi har inget annat val. Detta är vad de fick, en dålig giv från början. Och jag önskar att samhället och deras föräldrar gjorde ett bättre jobb, men det gjorde de inte!

Så vi får nu in dem i våra företag, politiska partier och sociala grupper, och vi har nu att plocka upp spillrorna av det.Vi måste arbeta extra hårt för att räkna ut hur vi bygger deras förtroende. Vi måste arbeta extra hårt för att hitta sätt att lära dem de sociala färdigheter som de gått miste om.

Det bör inte finnas några mobiltelefoner i konferensrum.
När du sitter och väntar på att ett möte ska börja, vad är det vi ser? Personer sitter och textar, ringer och surfar innan mötet kommer igång och så fort man börjar lägger man från sig telefonen bredvid sig på bordet, och mötet börjar.

Det är inte på det viset relationer bildas. Det är de små sakerna.

Relationer bildas på detta sätt:

Vi väntar på att ett möte ska starta, vi sitter tillsammans och vi konverserar:
”Hur är din pappa Jag hörde att han är på sjukhuset.”
-”Åh, han är riktigt bra, tack för att fråga, han är faktiskt hemma nu.”
-”Åh, jag är verkligen glad! Det är verkligen fantastiskt!”
-”Jag vet, det var verkligen skrämmande för en stund!”

Det är hur du skapa relationer, vi interagerar med varandra.

-”Hej, har du någonsin få denna rapport gjort?”
-”Herregud! Nej, det gjorde jag inte!”
-”Jag ska hjälpa dig! Och jag helt kan hjälpa dig med det!”
-”Verkligen?”

Det är hur förtroende formas. Förtroende bildas inte i en händelse, på en dag.

Även i dåliga tider formas inte förtroende omedelbart. Det är en långsam, stadig process. Vi måste skapa mekanismer där vi möjliggör dessa små ofarliga interaktioner att hända.

När du är ute på middag med dina vänner till exempel, hur gör du då? Sitter du med mobilen?
När jag går ut för middag eller en utekväll med vänner går vi tillsammans, och vi lämnar våra mobiltelefoner hemma eller helt avstängda. För allvarligt talat, vem ska vi ringa? Kanske en av oss kommer att medföra en telefon om vi behöver ringa en taxi eller nödsituation uppstår. (– Eller ta en bild av vår måltid.) Jag är en idealist, men jag är inte galen. Jag menar, middagen kan ju se riktigt bra. Vi tar en telefon med oss. Och det är som en alkoholist.

Anledningen till att vi tar alkohol ut ur huset beror det på att vi inte kan lita på vår viljestyrka. Vi är inte starka nog bara. Men när vi tar bort frestelsen gör det faktiskt saken så mycket enklare.

Så när du bara säga ”Kontrollera inte din telefon!” så är det precis det du kommer göra. Någon går på toaletten. Och vad är det första vi gör? – För man vill ju inte titta runt på toaletten i en och en halv minut!

Men om du inte har den där telefonen kan du bara njuta av världen. Och det är där idéer händer. Det konstanta engagemanget är inte där du har innovation och idéer. Idéer händer när våra sinnen vandrar och vi ser något.

Man ser nånting hända och tänker: ”Jag slår vad om att jag kunde göra det där.” Det kallas innovation. Men vi tar bort alla dessa små stunder.

Och ingen av oss borde ladda våra telefoner vid våra sängar. Vi bör ladda våra telefoner i vardagsrummet eller köket. Ta bort frestelsen, för vad händer?

Du vaknar upp mitt i natten när du inte kan sova? Du kontrollera din telefon som gör det värre. Men om den är i ett annat rum, blir det avslappnat, och det är bra.

-”Men det är min väckarklocka.” Säger då någon

-Köp en väckarklocka!! Man får en bra väckarklocka för en 50 lapp.

Men poängen är att vi nu i industrisamhället, vare sig vi vill det eller inte, inte får något val. Vi har nu ett ansvar för att kompensera bortfallet och för att hjälpa denna fantastiska, idealistiska, fantastiska generation att bygga upp deras förtroende, lära sig tålamod, lära sig sociala färdigheter, kommunikation, förmågan att lyssna på andra och att lära av sin omgivning. Att hitta en bättre balans mellan liv och teknik.

Eftersom, uppriktigt sagt, det är det rätta att göra! Tack för att du läst detta!

 

Annonser